Component - för entusiaster av ljud och bild.

Hitachi TX-300

Förra hösten tog LCD projektorer ett sort steg framåt när Epson lanserade sin D5-panel. Nu är det dags för andra generationen D5 med förfining av tekniken och förbättringar i utnyttjandet av densamma. Man har mycket logiskt kommit att kalla denna generation för D5+. Först ut på marknaden är Hitachis PJ-TX300. TX300 erbjuder mycket prestanda för pengarna och ersätter direkt sin föregångare (TX200) som utgår ur sortimentet.

I samband med att D5-panelerna blev mer utbredda gick alla LCD-tillverkare över till att implementera autoirisar i sina projektorer. Hitachi har i TX300 förfinat autoirisen från föregångaren och genom ett större omfång har man kunnat öka den specificerade dynamiska kontrasten från 7.000:1 till 10.000:1.

Recension av Hitachi TX-300

Direkt ur kartong
När man öppnar lådan till TX300 möts man av en projektor som till det yttre är identisk med sin föregångare, med undantaget av att finishen är i svart pianolack istället för TX200:ans gråa silveraktiga nyans. Även fjärrkontroll, anslutningskontakterna, optiken, fläktutblås (och intag) är identiska med föregångaren. Det är ett funktionellt beprövat kort som fungerade ypperligt samtidigt som det är en ekonomisk besparing hos designavdelningen. Pengar som kan komma väl till användning i rent tekniska framsteg.

Linsen är påkostad och tar stort utrymme i den slimmade fronten. Den är respektingivande med sina 10.5cm i diameter, och behärskar ett zoomomfång på 1.6 (manuellt justerbart). Kastavståndet mäter 1.3 – 2.1 x bildbredden och erbjuder stor flexibilitet vid installationen. Likt sin föregångare besitter TX300 en knepig lensshiftfunktion där man begränsat ändlägena till 25% av bildhöjden över eller under. Detta innebär att om man har ett normalt vardagsrum med måtten 4x5 och en takhöjd på 2,4m så kommer man få problem med takmontering. Vill du ha 2m bred bild så kommer du att max kunna placera projektorn (dukens höjd över golvet + dukens höjd + 25% av dukens höjd). För att förenkla så applicerar jag ett räkneexempel: dukens höjd över golvet (60cm) + dukens höjd ( 112,5cm) + 25% av dukhöjden (28,1cm) = 200,6cm. M.a.o. behövs ett långt takfäste eller så monterar man projektorn på en hylla lägre ner.

Menysystem och användarvänlighet
Hitachi TX300 har ett väl genomarbetat menysystem men dubbla lager. I första lagret (Easy Meny) så syns bara de allra nödvändigaste reglagen och grafiken är mycket lättöverskådlig och lättarbetad. Vill man gå in på lite mer avancerade justeringar så hoppar man ner till lager två där man finner alla möjliga tänkbara reglage som bör täcka alla entusiasters behov och mer där till. Här finns irisjusteringar, dels för autoirisen i form av Off, Auto1 och Auto 2 där Auto1 är det läge som föll mig bäst i smaken och dels för den fasta irisen som är justerbar i 10 steg på en skala mellan 0-10. Här hittar man även olika lägen för colorspace. Autoläget fungerar oftast men man har möjlighet att forcera rec 609 alternativt rec 701 beroende på vilka behov man har.

Hela menyn går att flytta till den plats i bilden där den stör minst. Praktiskt när man mäter och kalibrerar så att man inte får menyn i vägen men också generöst för den som pillar med inställningarna hemma. På det här sättet kan man tydligare se vad man gör medan centrum av bildinformationen förblir synbar under allt navigerande.

I menyn finns avancerade inställningar för gammareglage, (både förinställda och egenkomponerade med den praktiska 9-bands-gammaEQ:n), svartnivå (brightness), vitnivå (contrast), färgmättnad (saturation) och digital skärpa. Man erbjuds också mycket tacksamt väl tilltagna färgtemperaturinställningar med möjlighet till att med bra precision placera vitpunkten vid D65. Vitbalansen ställs över tre olika områden (låg, mellan, hög) där låg representerar 0-30/40 IRE, mellan 30/40-60/70 IRE och hög 60/70-100 IRE. Detta är mycket tacksamt eftersom autoirisen kommer att ställa till besvär p.g.a. gammakompensation och då kan man lättare hålla D65 med fler och närmare reglage, mer om det senare i recensionen.

Prestanda
Som ett steg vidare här på Component så presenterar vi mätningar och observationer dels direkt ur kartong och dels efter kalibrering. På så sätt hopas vi att du som läsare lättare ska förstå och ta till dig de faktiska skillnader som finns mellan eventuella fabriksinställningar och en korrekt kalibrerad bild, och varför vi på Component kämpar hårt för att efterfölja standarderna.

I detta test användes en Pioneer 989 som DVD-källa, en HDTV-box från Grundig och en dator för att kontrollera pixelmappningen. Materialet som testades var DVD-film (matat som576p och 720p) samt HDTV i 1080i från C-more HD.

Vi mätte upp Hitachin i vårt testrum och resultatet förklarar en hel del av vad vi ser i bilden.

Recension av Hitachi TX-300 Till att börja med så drar TX300 något åt gult i framför allt det gröna vilket syns en del i naturbilder så som gräs och buskage. En mätning på gamuten bekräftar varför vi upplever gulsticket.

Vi försöker eftersträva den mörka triangeln. Den representerar standarden för PAL-material. Som ni kan se så drar grön mot en alldeles övermättad gulgrön ton jämfört med standarden. TX300 erbjuder tyvärr inga möjligheter att justera för den felaktiga färgrymden vilket lämnar oss med det vi får ur lådan så att säga. Inget ovanligt för en projektor i denna klassen, men det leder till att betyget på gamuten inte kan bli fullt godkänt.

Däremot finns det som sagt gott om saker som kan ställas in på denna projektorn. En av dessa är gammakurvan, d.v.s. utväxlingen mellan svart och vitt och hanteringen av olika intensiteter där emellan. Funderar du på vad detta innebär så kan jag varmt rekommendera en tillbakablick till recensionen av föregångaren TX200, där man går igenom just gamma ganska noggrant. Hur som helst så gjorde vi först en mätning på gammakurvan ur lådan, där vi ser att vår mätning har svårigheter att följa referenskurvan (streckad).

Recension av Hitachi TX-300

Efter kalibreringen så får vi till ett större djup och bättre nyansering, mycket tack vare en jämnare gammakurva. De små knyck som vi ser beror på irisen och dess dynamiska arbete. Helt jämn blir aldrig kurvan från en autoiris-proj.

Recension av Hitachi TX-300

Vi höjer som synes lutningen efter kalibreringen och bilden får mer 3D känsla utan att slå över på något sätt. I vårt rum är det svårt att få till en brantare kurvan än 2,4 om man inte har en perfekt hantering av videosignalen alá referensprojektorn Samsung H710.

En annan sak som går att tweaka mycket är vitbalansen. Som vanligt ställer irisen till en del hyss, men utöver det så har man med TX 300 riktigt bra reglage för justering av gråskalan då man faktisk utöver gain och bias även inkluderat mittenkontroller för röd, grön och blå individuellt. Innan kalibreringen dras TX300 med ett kraftigt blåstick.

Recension av Hitachi TX-300

Efter kalibreringen så får man en ganska fin vitbalans mellan 30IRE och 100IRE. Irisen tillämpar viss gammakompensation som vi såg på kurvan ovan. Detta syns även i gråskalehistoriken. Främst som den blå ”puckeln” mellan 30 och 50IRE, men på det stora hela så ser det bra ut för en LCD-projektor med autoiris!

Recension av Hitachi TX-300

Resultatet ger en betydligt varmare bild med naturliga hudtoner och korrekta ljussättningar där det blå ”månljuset” är som bortblåst. Istället omfamnar TX300 tittaren i mjuka toner med en god portion djup och 3D. Borta är den lite platta, kallare ursprungsbilden som Hitachin presterar ur lådan.

De tre så viktiga parametrarna: Gamut, Gamma och Gråskala är därmed utforskade och noga genomgångna. Betyget blir såklart olika p.g.a. att man implementerat reglagen väldigt olika på respektive del. Gamuten når inte upp till godkänt medan Gamman och Gråskalan får med beröm godkänt för sin ansträngning och med resultatet inräknat så blir totalbetyget väl godkänt. Såväl gammaequlizer som de generösa gråskalereglagen är något som konkurrenterna bör ta efter.

Jag tänkte passa på att ta tillfället i akt att ta upp lite kalibreringsproblem som jag stötte på under min tid med TX300. För det första så har vi på senare tid fått ett växande problem med panelskiftningarna i våra LCD-projektorer. Problemet grundar sig i temperaturpåverkningar på panelerna i sig själva. I takt med att fläktljudet har gått ner har shading-problemet (som det också kallas) ökat. Panelerna får helt enkelt inte tillräckligt med kylning och blir överhettade. Fenomenet ter sig som nyansförändringar över bildytan där olika nyanser uppkommer beroende på vilken/vilka paneler som är mest påverkade för tillfället, allt ifrån grönaktig till lila via både rött och blått. Detta försvårar såklart kalibreringen eftersom man inte riktigt vet var i bilden man ska utgå när man mäter. Uppenbarligen kommer man alltså får två helt olika mätningar beroende på var i bilden man sätter sitt mätinstrument. En lite lurig problematik men dessvärre långt ifrån ovanlig idag.

Sedan har vi såklart det här med irisen och gammakompensation...

Recension av Hitachi TX-300

Irisen i sig, den dynamiska kanske är bäst att tillägga, är en uppfinning som går stick i stäv med målgamman. Hur skall man kunna få en jämn utväxling mellan svart och vitt när man har en bländare som hela tiden förändrar förutsättningarna? Svaret är enkelt, det går inte. Däremot ger irisen en hel del andra fördelar som måste vägas mot de hyss den hittar på och med vårt testobjekt, Hitachi TX300 tycker jag att fördelarna överväger nackdelarna, men inte desto mindre får vi alltså stora problem i vår kalibrering. Exakt hur man jobbar runt en auto iris kan vi kanske spara till en annan gång, men klart är att det är lite av en kalibrerares mardröm. Irisen i sig flyttar egentligen bara spannet mellan taket (vitt) och golvet (svart) utan att öka omfånget eller dynamiken. Hade det varit bra med det så hade det varit betydligt enklare att hantera. Vårt testobjekt är dock inte riktigt så enkelt, (ingen auto iris- projektor är det, utan istället så kompenserar man spannets förflyttning med gammajusteringar. Det är detta som gör det så svårt. Bilderna på våra mätningar ovan visar lite grann hur det kan se ut, men för mer kött på benen så kika gärna på HS60 recensionen där problemen relaterad till iris uppmärksammas lite mer än här.

Bildkvalitet
Som alltid när det kommer till observationer så kommer personlig smak och tycke påverka resultatet, men jag ska försöka hålla mig så neutral som möjligt. TX300 är en LCD-projektor med högt ljusflöde. Det är bra stuns i bilden men svärtan kan inte konkurrera med marknadens bästa. I ljusa scener funkar dock illusionen då våra ögon kraftigt påverkas av hela bilden innehåll och svart ser helt ok ut mot de starka ljusa delarna av bilden. I lågdagrar blottas dock panelens svärta och bilden blir något urvattnad samtidigt som LCD-hinnan smyger sig på.

Recension av Hitachi TX-300

Hitachi har helt klart satsat på en mer ljusstark bild och som alltid med LCD-projektorer kan man inte både äta kakan och ha den kvar. Antingen så får man bra tryck eller bra svärta. Så länge LCD-tekniken funnits så har tillverkare varit tvungna att välja. TX300 skiljer sig därför kraftigt mot nyss testade Sony HS60 som valt den andra vägen och satsat på svärta. Kontrastmässigt ligger de inte helt olika, det är bara det att de valt olika spann på kontrastskalan. Den dynamiska irisen tillåter spannet att flytta sig inom ett stort område men spannet är hela tiden lika stort. Liknar man spannet vid en hiss så kan man illustrativt säga att Sonyn går mellan källaren och våning 6 medan Hitachin går mellan våning 3 och 9. Båda rör sig över sex våningar (10.000:1) men var de än befinner sig är de begränsade av taket och golvet i hissen (700:1). Lite unikt för vårt testobjekt är att det förutom autoirisen finns en fast iris som man själv kan ställa i lägen mellan 0 och 10, där 10 är helt öppen. Därmed har man faktiskt möjlighet att justera 6-våningsspannet en del.

Det skall kanske tilläggas så att inga missförstånd uppkommer, att HS60’s iris jobbar lite aggressivare och därmed använder sin hiss betydligt mer vilket gör att variationerna mellan mörka och ljusa scener inte alls märks lika tydligt på TX300.

Irisen är klart förbättrad mot föregångaren TX200. Detta märks på att man kan ha den fasta irisen mer öppen utan att tappa speciellt mycket i svärtan. Däremot får man ett fantastiskt drag i bilden. TX300:ans höga ljusflöde gör att man får möjlighet att gå större i bild än de flesta konkurrenterna idag på marknaden.

TX300 har en påkostad optik och tar m.h.a. den en position som en av de absolut skarpaste LCD:erna på marknaden idag. Den har inga problem att visa riktigt små beståndsdelar och fina detaljer i bilden. Som bevis på detta blir HDTV en hälig upplevelse eftersom Hitachin då får vara i sitt esse. Högupplöst material med mycket ljusa bilder är rena julafton för TX300. Man bör dock betänka att det fortfarande är en LCD, och likt alla LCD:er så kommer tekniken i sig att softa bilden en aning. Den penetrerande lcdtekniken har svårigheter att rekonstruera en transparent bild p.g.a. att de flytande kristallerna i sig fungerar lite som ett filter. Men får minimalt med brus men också en lite softare bild. Det är bara två sidor av samma mynt.

Den bästa bilden uppnådde jag genom att köra digitalt via HDMI-kontakten. På DVD-material var det med fördel som jag använde scalern i Pioneers 989, då detta gav en skarpare bild med mindre artifacter. Eftersom uppskalad bild från 989:an innebär 720p-signal så sattes varken den interna A/D omvandlaren, skalningen eller deinterlacern på prov under filmsnuttarna. Därför har jag gjort en egen test av just den delen som får ligga lite utanför huvuddelen. Eftersom en bra DVD-spelare skalar bättre än projektorn, och eftersom projektorn mår bäst av en digital signal så rekommenderar jag att man mater den 1280x720 och kringgår intern behandling av de delarna. Detta innebär att det man matar TX300 med interlaced är SD- eller HDTV, varför det blir viktigare att ta reda på hur den hanterar videobaserat snarare än filmbaserat material.

Vad det gäller klassiska LCD frågor så som screendoor, shading, och vertical banding så finns det rester kvar av alla tre, men det är också så att man med Hitachi TX300 kommit ner på en mycket acceptabel nivå. Huruvida det är representativt för alla D5+ kan jag idag inte svara på, men det lär vi snart bli varse. TX300 har i alla fall samma screendoormönster som sin föregångare vilket innebär att det är synligt i ljusa enfärgade partier, även på avstånd som dubbla dukbredden, men absolut inget man tänker på vid normalt filmtittande. Vertikal banding är nästan eliminerat men visst går det att hitta om man vet var man ska leta efter det. Det stör dock väldigt sällan filmupplevelsen och man får vara extremt känslig för att överhuvudtaget reagera de få gånger det kan tänka uppdagas. Shading däremot är ett större bekymmer då det dels varierar i kraft och nyans, vilket i sig är störande, men framförallt för att det är ett resultat av att vi som konsumenter ställer orimliga krav på dagens projektorer. De ska vara billigare än någonsin, bättre än förra generationen, kunna allt och inte låta någonting. Den ekvationen är endast lösbar om man tummar lite på kvaliteten. Fläktljudet går att eliminera men hur blir det då med våra överhettade paneler, eller lamporna för den delen. Jag är för en brant utvecklingskurva och tror på stora tekniska framsteg inom vår hobby, men jag tror också på en balans vad det gäller pris kontra prestanda. Du som konsument kan inte få det ena utan att tumma på det andra. Sedan är det självklart att teknik blir billigare med åren och att man med projektorer som Hitachi TX300 får fantastiskt mycket bild per krona. Men med ett smartare chassi, effektivare kylning och något större fläktar hade man uppnått en ännu bättre bild som i.a.f. jag varit beredd att betala lite extra för.

Recension av Hitachi TX-300

Filmmaterial ser mycket bra ut på TX300. DVD som med sina mpeg-artifakter och ibland brusiga bild kan bli mycket ren genom LCD-panelen vilket borgar för en lugn och behaglig bildupplevelse. Man får aldrig sista ordet i detaljrikedom men man saknar heller inget om man inte kan göra en direkt shoot-out med en DLP. Färgerna är mättade och nyanserna ser ut att ligga rätt vilket våra mätningar verifierar. Djupet är bra i mellanljusa scener och högdagrar men tappar lite i lågdagrar. Det är hela tiden bra driv i bilden och våra testskivor ser bra ut. Inga otrevliga överraskningar här inte.

HDTV tar upplevelsen ett steg längre. Med 16:9 format excellerar TX300 ytterligare eftersom de så avslöjande svarta ”black boardsen” inte lägre blottar det något begränsade svärtadjupet. Vill man imponera på polarna är det inget snack om att det är ljust, högupplöst material i 16:9 som man ska köra. Det är dock med blandad förtjusning jag tittar på detaljrikedomen i HD-materialet, för även om det vida överträffar SD-material så kan jag inte hjälpa att jag här upplever att detaljer filtreras bort i panelen. Samma sak som gav SD-materialet dess brusfria ”rena” bild ger här smått oskarpa detaljer. Ett litet smolk i bägaren och synd på en så annars fin bild.

Slutsats
Hitachi har med sin TX300 tagit D5 panelen och krämat ut lite till ur den. Med bra optik och en förbättrad iris tog man ett kliv framåt från föregående modell. För att bäst utnyttja projektorn till din DVD-samling bör du använda en högkvalitativ DVD-spelare och mata den med en 720p-signal via HDMI. Det är dock med HD-material som Hitachin trivs bäst och den skäms inte för sig när det gäller ljustryck heller. Letar du efter en LCD idag så bör du ta en titt på Hitachi PJ-TX300. För sina 13.500kr är den en projektor du inte bör missa.


Skriven av:
Jakob

Publicerad: 2007-04-16
Uppdaterad: 2007-04-23