Component - för entusiaster av ljud och bild.

Michael Fremer, del 1: Livet som professionell audiofil

Tjugo minuter efter avtalad tid dyker han upp i hotellobbyn. Förseningen beror på att han varit i hotellets gym, och det står omedelbart klart att han har en energinivå man sällan ser hos män som precis ska fylla 64. Relativt omedelbart inser jag också att mitt frågebatteri, som jag på förhand gissat kan avverkas på en timme, kommer ta betydligt längre. Träffsäkra formuleringar och länga monologer fullkomligt väller fram ur honom, framförda med en utpräglad New York-dialekt. Hans minne imponerar lika mycket med namn, platser, skivbolag och modellbeteckningar som ploppar fram utan minsta eftertanke.

Intervjun är uppdelad i tre delar: Livet som professionell audiofil, digitalt mot analogt, samt slutligen musik och lyssning.

Michael Fremer, del 1: Livet som professionell audiofil

Jag vill börja med att fråga dig lite om livet som professionell audiofil, för den utgångspunkten skiljer sig så mycket från publiken du skriver för.
Det stämmer. Folk vill att deras system ska låta så bra som möjligt, så de pysslar med dem och jag råkar på många som blir besatta av det, och håller på att ändra och förbättra utan att någonsin verka bli nöjda. Jag å andra sidan får inte hålla på så för varje månad får jag in något nytt.

Du behöver ha ett referenssystem.
Ja, och varje gång referenssystemet är inkopplat så förblir det så bara för en dag. Sedan måste jag plocka ner det igen och sätta in en ny komponent. Så det är väldigt sällan jag får chansen att ha mitt kompletta system på plats. Det är frustrerade, men å andra sidan är det intressant att få lyssna på nya saker. Folk är väldigt avundsjuka på det.

Men att spendera så mycket tid med att lyssna professionellt, påverkar inte det din förmåga att lyssna enbart för musikens skull?
Om du inte kan separera de två sakerna så kan kan du inte göra vad jag gör. Jag gav mig bara in i detta baserat på hur mycket jag tyckte om det som hobby. Min fru älskar hundar och jobbar inom hundvärlden – inte professionellt, hon har ett annat jobb – och jag säger alltid till henne “varför försöker du inte hitta något inom hundvärlden du kan göra, även om det inte är heltid? Kom i gång med något!”. Hon svarar att hon inte vill göra det hon tycker om som jobb, för då blir det bara ett jobb. Men se på mig! Det är mitt jobb, men på kvällen när jag har jobbat klar och vi har ätit middag så går jag ner och spelar skivor för mitt eget nöjes skull och blir kvar till 3 på morgonen. Morgonen därpå frågar hon “När gick du och lade dig i natt?”. Runt 3 svarar jag, och hon säger att jag inte får nog sömn. Jag säger att det räcker utmärkt, för 3 timmars lyssnande är så upplivande och avslappnande att med bara 4 timmars sömn mår jag toppen!

Men om du sitter där och börjar tänka som en recensent och lyssnar efter saker som stereosceneri och börjar mixtra med kablar eller vad du nu gör, så kan du aldrig njuta av det! Du bränner ut dig. Det finns vissa som bränt ut sig, som har gått vidare till att göra andra saker. En del av dem är inte ens professionella recensenter, utan gör det vid sidan av. Väldigt få recensenter kan leva på det, det finns inte tillräckligt med pengar i det. Så de jobbar som läkare eller tandläkare eller vad som helst, och de recenserar vi sidan av, och bränner ut sig mer än någon som jag eller Ken Kessler som gör det på heltid, för vi tvingas hitta ett sätt att inte bränna ut oss. För om vi inte kan göra detta vet jag inte vad vi gör.

Du kan göra fler DVD:er!
Precis! För att få ekonomin att gå ihop måste jag göra DVD:er, ha en webbsajt som drar in pengar, skriva för Stereophile, skriva för Home Theater Magazine, skriva för The Audio Beat och skriva på lite fler ställen. Annars tjänar jag inte tillräckligt.

Hur separerar du på de olika sajterna? Vad avgör vad som hamnar i The Audio Beat och vad som hamnar i Stereophile?
Jag får bara göra intervjuer med tillverkare i The Audio Beat, jag får inte recensera utrustning.

Som artiklarna om Constellation. (1 & 2)?
Ja, det var en intervju och Stereophile har inte riktigt plats för sådant längre. Så vill Stereophile att jag gör sådant? Egentligen inte, men verkligheten är den att de bara kan betala mig en viss summa och jag behöver mer inkomst. Men vi är alla professionella och har en överenskommelse.

När du väl lärt dig att artikulera din emotionella respons till musiken, är det inte svårt att stänga av det?
När jag lyssnar bara för nöjes skull försöker jag att inte prata i mitt huvud. Det är ett av problemen med musik i dag: Jag tror att en majoritet av människor inte sitter och lyssnar på musik längre. Musik är inte längre en uppslukande, fullt fokuserad upplevelse. Om du spelar golf, då spelar du golf. Det fanns en tid då musiklyssning innebar att du satt med full uppmärksamhet mot vad artisten försökte förmedla till dig. Det är viktigt, för de jobbar hårt för att säga något till dig, att få dig att känna på ett visst sätt. I dag är folk så upptagna, och musik hör till bakgrunden. De lagar mat, de städar, de tränar, de är inte uppmärksamma. Om du går på en konsert i dag så är det samma sak! Folk pratar i mobiltelefon! Jag betalade ett par hundra dollar för att se Crosby, Stills, Nash & Young för några år sedan. Jag sitter där och det är en kvinna som pratar i telefon. Till slut sa jag åt henne “Hörru damen, jag är inte här för att lyssna på dig! Om du vill snacka, gå ut!”. De konsumerar inte musiken, det är väldigt parasitiskt.

Förr fanns det klasser i musikuppskattning, och de behöver komma tillbaka, där man lär sig sitta och lyssna, att stänga av tankarna och släppa in vad personen försöker säga. En av de bra sakerna med den här hobbyn är att man kan sätta ihop en anläggning som är tillräckligt bra för att man faktiskt kan sitta ner och stänga av alla tankar.

Jag tycker det är intressant när jag har gäster som skriver artiklar om audiofiler.

Som den i Gizmodo?
Ja och det kommer en annan snart. Så de dyker upp med den här otrevliga attityden där de är överraskade att du över huvud taget gillar musik! För klyschan är “de gillar inte musik, de gillar hifi”. Men när de satt sig ner och musiken börjar blir de tagna på ett sätt som överraskar dem, och man kan se att de blir trollbundna och att de inte kan tänka klart eftersom de är överväldigade! Och de förblir överväldigade. Här om kvällen lade jag på Nat King Cole Story som Acoustic Sounds gav ut på vinyl och blev helt överväldigad av den. Jag bara satt där och ingenting annat existerade och det var fantastiskt! Det var som om Nat King Cole levde igen, precis där i mitt rum.

Michael Fremer, del 1: Livet som professionell audiofil

Avbryter du intervjun om jag frågar om Arthur Salvatore? För om jag googlar ditt namn så kommer han upp.
Jo, vi kan prata om Arthur Salvatore. Det finns ett par problem där. För det första så måste man vara försiktig med vad man skriver på nätet. Det där var ett personligt mejl som han hade den dåliga smaken att publicera. Jag hade gått ner till musikrummet efter middag och ett par glas vin, och öppnade mejlen. Jag är inte rädd att ryta ifrån åt folk om de är ute efter mig, men den där artikeln var inte så mycket ute efter mig som den var ute efter hela hifi-recensionsvärlden, vilket verkligen retade upp mig. För de flesta som håller på med det tjänar väldigt lite på det, och de flesta av dem gör det av en kärlek till hifi och musik, och de försöker vara ärliga med vad de skriver. Vissa av dem är vilseledda i min mening, och vissa av dem är pompösa, skenheliga, självcentrerade fjantar. Vissa tycker det om mig och det är OK!

Vissa är besatta av att bygga upp sitt eget namn, att bli smakpolis, och skriver från sin höga häst. Vad för position det nu är jag har i den här branschen i dag, så är det inget jag satt och skrev en femårsplan för. Jag skriver bara vad jag tycker och tänker. Jag är bara en man som sitter i sin källare och lyssnar på musik och skriver vad jag hör. Det är det enda jag någonsin gjort. Men Arthur Salvatore är ett intressant fall. Han är en väldigt bitter man, han anklagar hela branschen och jag tog mig an honom. Jag blev väldigt arg och skulle förmodligen ha tagit ett djupt andetag innan jag skrev vad jag skrev, men jag blev arg på hans försök att anklaga hela branschen för att inte bara vara vilseledda, utan för att vara banditer. Han skrev att alla håller varandra om ryggen och att ingen egentligen tror på vad de skriver och att allt är en cynisk komplott.

Som en konspirationsteoretiker?
Precis. Som en kille som är ute efter mig just nu som säger “du såg att det fanns en öppning i den analoga världen, att ingen skrev om vinyl, så du positionerade dig som vinylexperten!” Är du knäpp i huvudet? Jag positionerade mig? 1995 när jag sade till Stereophile att jag ville skriva en spalt om vinyl sa John Atkinson “Ptja, det kommer försvinna så du kommer skriva dig arbetslös.” OK sade jag, jag får väl hitta något annat att göra om jag inte kan lyssna på vinyl och skriva om det, för jag står inte ut med att lyssna på CD. Och sen kommer en snubbe nu och säger “du positionerade dig”. Det är nonsens, de är knäppa.

Så Arthur Salvatore skrev allt det här och jag gav mig på honom, jag blev arg. Jag attackerade honom och han publicerade mitt utbrott och sedan eskalerade det. Han började ge sig på mig personligen. Vi har begravt stridsyxan förresten, men nu kommer han väl tro att jag attackerar honom igen. Jag har träffat honom en gång och sa att om du vill låta det där ligga kvar på sajten så visst, men den här fientligheten tjänar ingen av oss på så vi kan väl bara släppa det.

Han skrev lite om en serie recensioner av Wilson-högtalare, där recensenten hade utmålat högtalarna som de bästa någonsin utan att ta upp någon egentlig kritik mot deras ljud.
Det är en dålig recension. Det är detta jag vill komma till: Det finns dåliga recensenter och det finns väldigt dåliga recensioner. Det finns recensioner fulla av superlativ som jag tycker är dåliga, recensenter som inte riktigt vet hur man tyglar sin entusiasm. De vet inte hur man är objektiv och de gör ingen nytta för konsumenterna för de är bara fulla med svammel.

Men att vara objektiv inför sina egna känslor är svårt.
Ja, men man måste kontrollera det och inte framställa något som det bästa någonsin. Det är en sak att säga “det är det bästa jag hört”, men även det försöker jag undvika att göra för ofta.

För att återgå till Wilson-högtalarna: När uppföljaren kom ut recenserades de av samma kille, och han började i det testet lista saker som var fel med första högtalaren men som nu var åtgärdat. Men han nämnde aldrig den kritiken i den ursprungliga recensionen. Det tycker jag är legitim kritik från Arthur.
Ibland vet man inte om den sortens saker förrän man gör jämförelsen. Du hör något som är jättebra, och sedan något som är bättre. När Dave Wilson designade Maxx 2 sa han inte “jag vet att den har ditt och datt och jag kan göra den bättre, men jag gör inte det för nästa års modell ska bli bättre”. Konspirationsteoretikern tror att han verkligen satt där och sa “Jag ska avsiktligen göra en högtalare som inte är så bra som jag kan göra den. Folk lär sig saker och de blir bättre. Seminariet jag ska göra innehåller en del nya saker, sådant som jag lärt mig sedan senast jag gjorde ett sådant här seminarium. Jag satt inte där förra året och sa “Jag vet detta men tänker inte berätta om det för folk nu, utan nästa år avslöjar jag det”.

Problemet med den typen av teorier är att om du håller tillbaka något så kommer någon annan tillverkare att inte hålla tillbaka och du får inte din produkt såld. Någon annan kommer lösa det på rätt sätt, och du förlorar om du inte gör ditt allra bästa.
Det stämmer. Som när jag testade Magico Q5, så gillade jag diskanten bättre än på mina Maxx 3. Men vaddå, ingen högtalare är perfekt.

Michael Fremer, del 1: Livet som professionell audiofil

Du gillade ju basen bättre i dina nuvarande högtalare.
De går inte ens jämföra, i min mening och i mitt system. Det skulle inte finnas 30 eller 50 olika högtalartillverkare om det inte fanns folk som mätte vad de lyssnade på och kom till olika slutsatser. Så en recensent kan inte vara anhängare av något enskilt märke. De har sina personliga val och i sina recensioner måste de berätta vad de vägde in och vilka slutsatser de kom fram till. Så om en recensent säger en sak som “Jag kommer hamna i trubbel, för detta är förmodligen den bästa högtalaren i världen, och om jag säger det så blir det problem”. Problemet är inte att säga att det är världens bästa högtalare, problemet är att de tror att deras åsikt spelar så stor roll eller är så viktig att den kommer vända upp och ner på världen.

Det finns också de som menar att bristen på negativa recensioner och riktigt skarp kritik uppstått på grund av beroendet av annonsintäkter. Har du kommit i kontakt med något fall där en tillverkare eller distributör drar tillbaka annonser på grund av en recension?
Ja!

Så det händer verkligen?
Visst, men så är det. Recensenter anklagas för att aldrig ge negativa omdömen och om en recensent aldrig skriver något negativt är det ett problem. Vissa skribenter är rädda att skriva sådant för om du går till en hifi-mässa och den personen är där så kan det bli väldigt upprört.

Det är inte en stor värld.
Jag gillar Audio Physic som tillverkare, men jag skrev en negativ recension av senaste versionen av Caldera. Den lät dåligt och hade vissa problem. Mätningarna sa samma sak, och den var dyr. De blev väldigt upprörda och jag fick ett andra par skickat till mig som var aningen bättre.

Men är inte det ett problem i sig, att två par av samma högtalare låter olika?
Jag tror att det som hände är att de ändrade på dem. Men poängen är att vi var rättvisa mot dem. Så jag gick till en mässa och klev in i deras rum. Jag gör sådant, för jag känner att jag står för vad jag skrivit och att det är en rättvisande recension som jag inte skäms över. Jag gör det inte till något personligt, och tycker inte att jag skriver direkt elaka recensioner. Det är lätt att göra, men har inget egenvärde. Så jag gick in i deras rum och frågade hur det gick. “Tills du kom gick det väldigt bra!”

Ja då var han ju ärlig tillbaka!
Precis! Jag skrattade och han skrattade, och det är lugnt. Men det finns vissa tillverkare som har en väldigt högtravande bild av sig själva och sina produkter, och när jag inte gav en viss produkt världens bästa omdöme blev de helt rasande. Och det finns inget man kan göra åt den saken. Med Magico Q5 gav jag dem ett positivt omdöme men beskrev ärligt hur jag tycker att basen låter, och blev väldigt glad när jag fick ett mejl från en läsare som sa “Jag äger ett par och du har rätt, det är så de låter”. Det kändes bra. Å andra sidan fick jag ett brev från en annan läsare, som började med “Jag tror du behöver se detta innan det går vidare till Stereophile”. Det var en attack på mig för att jag med min recension skulle ha skadat Magicos lönsamhet.

Det där är en annan grej jag undrat över. Jag antar att påverkan på företagens ekonomi inte är något du tar hänsyn till när du skriver?
Man kan inte bry sig om sådant. För vad håller man på med då? Man blir bara en publicist och skriver snälla saker om alla. Och vad lär sig läsarna? Ingen lär sig någonting. Man behöver vara uppmärksam på att man gör misstag emellanåt, att man misstolkar saker. Om jag testar högtalare och har hört dem låta riktigt bra på en mässa, och sen låter mycket sämre i mitt rum så antar jag att det är ett problem med rummet. Då skriver jag “Detta är vad jag hörde, men jag misstänker att det finns ett rumsproblem”. När det kommer till högtalare måste man alltid acceptera det och skriva så. I fallet med Magico hade jag hört dem förr och vet att det är så de låter. Jag har goda skäl att tro att en ganska ineffektiv högtalare som är en sluten låda kommer ha den typen av karaktär. Vissa personer gillar inte basreflexkonstruktioner, men varje teknologi har positiva och negativa sidor.

Jag testade en Rotel Class D-förstärkare i Home Theater Magazine, och om någon påstår att jag aldrig skriver negativa recensioner borde de läsa det testet. Jag är övertygad om att Rotel inte är så förtjusta i mig, men jag anser att klass D-förstärkare, speciellt de baserade på ICEPower-modulerna, inte är hifi. Jag tycker att de är hemska.

Jag har inte hört just den, men är det diskantproblemen som fortfarande lever kvar?
Ja, precis. Min fru var i andra änden av rummet, vid datorn, och brydde sig inte om vad jag höll på med. Jag hade min referensförstärkare inkopplad som är en Parasound 5.1-kanalare, och spelade ett gäng SACD. Jag plockade ut den och satte in Rotel-stärkaren, och min fru utbrast “Vad GJORDE du?! Aj, det är fruktansvärt!" Så jag gick ut och sa som det var. Om det där blir en standard för hifi är vi körda.

Har du hört någon klass D-implementation som du gillar?
Jag vill verkligen höra Devialet D-Premier. Jag försöker få den för recension men jag tror de är lite rädda att låta mig testa den. Jag vet inte, vi får se. John Atkinson vill att jag testar den.

Michael Fremer, del 1: Livet som professionell audiofil

Tycker du att recensenter ska testa utrustning utanför sin division sett till vad de har tidigare erfarenhet av? För sådana tester brukar vara ohämmat positiva.
När jag började recensera jobbade jag för The Absolute Sound och Harry Pearson. Han var min mentor. Problemet vi har i dag med internetjournalistiken är att det saknas just journalistik, det saknas mentorskap, det saknas ledsagande. När jag började jobba för The Absolute Sound hade jag aldrig recenserat hifi-utrustning, jag var musikskribent. Harry Pearson valde ut vad jag skulle testa, och det var budgetprylar i nivå med vad jag ägde. Så det var en till högtalare i nivå med en Spica TC-50, eller något i den regionen, så jag kunde höra något mer i samma prisklass. Och sedan publicerade han det inte ens! Jag skrev recensioner och han skickade tillbaka dem, fulla med rödpenna. “Skriv det igen, detta är inte bra, jag vill inte se superlativ, det här är ofokuserat”. Det var bara efter otaliga recensioner jag lämnat in som jag blev publicerad. Det gav en känsla av åstadkommande, för jag hade kämpat och inte kommit uppför backen, och till slut sa han “du är redo för backen”. Och numera finns inte det där. Jag vill inte läsa "jag tappade hakan" – Roger Ebert tappade hakan! Bokstavligen.

Jag har sagt vissa saker så många gånger att om jag säger det igen så betyder det ingenting. Hur kan jag säga det med andra ord? Mitt intresse i den här branchen nu, vad gäller skrivandet, är att hitta ett sätt eller en metafor för att säga det jag vill få fram med ord jag aldrig använt förut. När mina synapser fyras av i hjärnan och jag tycker att jag nått en bättre nivå av illustrativt skrivande och när läsaren läser det och samma sak händer i hans hjärna, när de kommer till en ny insikt—det är då en skribent har gjort något bra. När jag kan göra det, och jag vet när jag gjort det för det känns på ett speciellt sätt när jag skrivit färdigt något sådant, det är njutningen med att vara skribent. När jag läser en bra recension, Art Dudley skriver bra recensioner, så har jag kommit någonvart. När jag läser en dålig recension och det bara är en massa klyschor... Eller vad som verkligen driver mig till vanvett: “Sedan tog jag ut den ur kartongen, sedan satte jag upp den, jag, jag, jag, jag...” Den personen är så självcentrerad, så fåfäng. En annan sak som gör mig tokig är “jag saknar ord...” Då ska du ju inte jobba med att skriva!

Är det inte svårt att vara entusiastisk över billigare utrustning när man har ett sådant system som du har?
Om du skriver professionellt och gör ditt jobb, så är det bäst att du klarar av att hantera det. Om du är en nybörjarrecensent som inte hört så mycket utrustning och har ett lågbudgetsystem och någon släpper in ett par Q5 eller Maxx 3:or eller stora Focal i ditt rum, då kommer du bli helt tokig! När jag hör något som är lite bättre än vad jag äger så kommer jag inte balla ur. Jag recenserade nyligen en Transfiguration Axia pickup. Den kostar $1600 i USA, och i verkligheten är $1600 mycket pengar, och det är en utmärkt pickup. Om jag bara hade hört en Grado för 100 dollar och sedan hörde denna, då hade jag flippat ut. Jag kan inte flippa ut i det här skedet av min karriär, men jag gav den en väldigt bra recension och kan förklara för folk, vilket en nybörjarrecensent inte kan, vad det är man får och vad det är man inte får. Och det du inte får är i mångt och mycket sådant du ändå inte skulle sakna eftersom du inte har det övriga system som krävs för att förvalta vad en mycket dyrare pickup kan ge dig. Du missar egentligen ingenting.

När man provlyssnar högtalare är det lätt att bli initialt imponerad av något som kanske är överdetaljerat och bara ger huvudvärk efter en halvtimme.
Det där är erfarenhet, man måste ha erfarenhet. Öronen är lättlurade—det finns de som menar att allt vårt objektiva, iakttagande lyssnande är smörja. “Du hörde egentligen inte det du säger att du hörde för vi vet att folk tror att den med guldfärgad front låter bättre än den med grå front”. Jag vet att vi är lättlurade. När jag tittar längs med ett järnvägsspår så ser jag hur spåren möts vid horisonten, men jag vet att de inte gör det på riktigt! Med tiden kan man lära sig att komma runt sina förutfattade meningar, och veta hur man blir lurad.

Ja man måste vara medveten om det, och jag tror att det är en stor utmaning för hifi-recenserandet.
Exakt. Och hur man mår en viss dag.

Precis som man vill lyssna på en viss typ av musik en viss dag men inte en annan. Det kan vara samma sak med ljudkaraktäristik i ett system.
Det är därför man måste veta vad man håller på med, och vara försiktig. Du sätter ord på det och får det publicerat i en tidning där många ser upp till dig och dina tankar, det är ett stort ansvar! Jag tar inte lätt på det. Jag inser att jag kan begå misstag och att jag kan bli lurad. Men över de drygt 20 år som jag gjort detta så är jag väldigt stolt över min historik. Jag tror en anledning till att många verkar gilla mina recensioner och ta till sig dem är att de märkt i sin egen lyssning att vad de hör överensstämmer med vad jag hört, även om vi inte har samma smak. Mina favoritbrev från läsare är när de skriver “Vi har helt olika smak, jag gillar inte vad du gillar, men jag vet när jag läser dina tester att du kommer skriva hur det faktiskt låter och sedan kan jag göra min egen bedömning”. Jobbet är inte att säga vad du gillar eller inte gillar, eller det är en pytteliten del av jobbet, utan jobbet är att säga hur det låter.


Intervjun är uppdelad i tre delar
Del 1 - Livet som professionell audiofil
Del 2 - Digitalt mot analogt
Del 3 - Musik och lyssning

Intervjun publiceras även på highendforum.se och hififorum.nu.


Skriven av:
Ola Björling

Publicerad: 2011-03-07
Uppdaterad: 2011-03-20