Michael Fremer, del 2: Analogt mot digitalt

Du har nämnt att när du spelar in vinyl till CD så överlever en del av de kvaliteter som gör att du föredrar analogt. Men betyder inte det att problemen inte är ett inneboende fel i CD-formatet?
Nja, en del av det överlever. Jag gick in i ett rum på Top Audio Show i Milano för några år sedan och de spelade en CD-version av Rickie Lee Jones "Pop Pop" och jag hade med mig min CD inspelad från bra vinyl. Jag bad dem spela min version av låten. Han satte igång den och utbrast [med kraftig italiensk accent] "Min gud, det är mycket bättre! Så bra, vad var det? Vilken version, jag aldrig hört!" Jag sa att det var från vinyl, och han säger “Det är otroligt!”

Har du funderat mer över vad det där är, i mer detalj? Vad är det för skillnader i ljudet, på fysisk nivå?
Jag vet inte. I slutändan är det såhär, all ljudinspelning är ett spel, en balansgång. Det finns ingen standard. Inom video finns det standarder—färger, svartnivåer—allt det här är standardiserat, så de som gör videoöverföringar tittar på en skärm som är standardiserad. Inom ljud finns inget sådant. En mastringstekniker använder ProAc, en använder rörförstärkare, en annan använder stora Altec-högtalare, och så vidare. Det finns ingen standard. När du spelar in så försöker du få en symfoniorkester att få plats i två mikrofoner. Det går inte, så allt är subjektivt. Sen i uppspelningsledet är allas system olika också.

Men av någon anledning är det något med det som händer när man spelar upp ett masterband och gör en LP av det. Jag vet att det inte låter som masterbandet—lackskivan (lacquer) gör det, jag har hört en lackskiva ställas mot masterband i en mastringsstudio, och man kunde inte skilja dem från varandra, de är extremt nära i ljud. Men när man nått till pressningen så har något gått förlorat, utan tvekan. Men på något vis är det så att när man skapar en CD eller konverterat vinyl till CD så är det olika. Vissa säger “men mastringen är olika!”. Ja ja, jag bryr mig inte om vad det är. Till alla CD-fanatiker säger jag såhär: Välj vilken låt du vill, jag struntar i vilken det är. Jag struntar i om min vinyl är från 1958 eller när den nu först kom ut och att jag spelat den sedan den var ny. Vilken låter bättre? Oundvikligen låter vinylen bättre! Och vad betyder det? Jag vet inte. Det låter bara verkligare, av någon anledning.



Det är sant att vissa personer inte tål ett enstaka klick eller knaster. Men har du någonsin sett en symfoniorkester? Jag går till filharmonikerna varje månad där publiken består mestadels av äldre människor, och på vintern låter de [Fremer bräker fram en skorrande dödsrossling] hela konserten. Gör det att jag inte kan njuta av symfonin? Nej! Så när jag spelar en skiva, stör det mig att det kommer enstaka klick eller knaster? Nej. Om det är en repa så att det klickar varje varv, då stör det mig. Så om gubben bakom mig knackar med sin käpp i takt till musiken så störs jag.

Eller om han inte håller takten...
Det är ännu värre. Jag vet vissa som blir tokiga av tonhöjdsfel, och vinyl har sådant. Inte alltid, men ofta. Så det förstår jag, och om du hellre har ett piano med perfekt tonhöjd som inte låter som ett piano—visst. Men jag har hellre ett piano som låter som ett riktigt piano med aningen fel tonhöjd.

En gång på en symfonikonsert när jag satt i min stol—det är en prenumeration så man sitter alltid i samma stol med samma person brevid sig—så sa stolsgrannen “Skulle du vilja träffa Max Wilcox?" Han är en väldigt berömd producent hos RCA. Han var Arthur Rubinsteins producent. Jag sa “Ja jag skulle verkligen vilja träffa Max”. Så vi går över till honom under pausen och min stolsgranne säger “Max, jag vill att du träffar min min vän Michael Fremer. Han är vinylfanatiker!" Max Wilcox bröt ut i en personlig attack på mig, om hur galen jag är som föredrar vinyl. Han höll på i tio minuter! Jag sa “Jag förstår vad det är du inte gillar, men varför är du så arg? Och ärligt talat, när jag spelar skivor du producerat så låter de bättre än CD-versionerna.”

Vilken A/D-omvandlare använder du när du digitaliserar vinyl?
Jag har använt den som sitter i min Alesis masterlink. Men jag har nyligen lekt med en Benchmark A/D-omvandlare som jag kopplar till Alesis:en och den var ännu bättre.



Vad är den bästa digitalkälla du någonsin hört—dCS-stapeln?
Ja dCS-stapeln är otrolig. Debussy DAC:en är riktigt, riktigt bra och jag gillar Playback Designs SACD-spelare även om den inte mäter så jättebra.

Det var lite kontrovers kring mätvärdena på den.
Men han som konstruerat den vet vad han gör. Som Joachim Gerhard på Audio Physic sa, "Vem som helst kan göra en högtalare som har rak frekvensgång, men det är inte det om verkligen räknas". Det fanns en period i den här branschen då man mätte frekvensrespons och harmonisk distorsion. Det var allt man behövde veta för att avgöra vad som var en bra högtalare och vad som var en dålig högtalare. Men de som avgjorde genom att lyssna sa att det måste finnas något mer, att det inte stämde. I den digitala världen är det samma sak. Jag tror det finns problem som inte åtgärdas. Playback Design åtgärdade andra problem, tidsaspekten tror jag han koncentrerade sig på. Så den D/A-omvandlaren gillar jag också.

Vad är din nuvarande digitalkälla?
Jag har Playback Designs-spelaren (MPS-5) och jag har en Sooloos. Den förändrar allt, för det finns inget tråkigare än att öppna en CD, det finns inget av intresse där. De kan kalla det “jewel box” hur mycket de vill, men det är en skräpbox. Men nu kan jag trycka på en knapp och spela vad jag vill.

Rippar du alla dina CD?
Jag rippar dem och sedan säljer jag dem. Jag måste göra så för att betala för Sooloos:en, vilket är en annan sak jag vill ta upp: Recensenter som inte äger någon utrustning. Jag har ett stort problem med det. Om du är involverad i den här branschen så borde du åtminstone äga någonting. Ursäkten är “men jag har inte råd med referensgrejer”. Okej, men köp något som du har råd med då!

Ja, och recensera i den klassen.
Ha de grejerna, så du kan ha ett perspektiv på vad skillnaderna är mellan vad du har råd med och de dyraste prylarna. Om du är en recensent så får du bra priser. Köp det, ha det ett tag, och sen kan du sälja det och köpa något bättre och kanske rent av tjäna lite pengar och flytta upp i prisklass. Problemet är att vissa säger “Nu har du investerat i Wilson-högtalare, så nu kommer inget annat få positiva omdömen. Om något bättre dyker upp kommer du inte erkänna det.”

Det säger väl med om deras egen objektivitet, som de sedan projicerar på recensenten?
Så tror jag det är. Jag svarar att min lojalitet är inte till mina högtalare, det är till min fru. Med högtalare är det så att om något bättre dyker upp så säger jag det och kanske byter till dem.

Är inte det bästa när man visar sig ha haft fel, eftersom det innebär att man lärt sig något? Är inte det berikande?
Givetvis.

Det är ett klent argument; Om man håller fast vid vad man har trots bevis på att man har fel eller att det finns något bättre, så skadar man ju bara sig själv.
Japp. Och i de högsta divisionerna för utrustning så är det inte så mycket bättre eller sämre, utan avvägningar. Som med Magico Q5, där jag tyckte diskanten var bättre. Jag önskar att den diskanten kunde byggas in i mina högtalare. Men inte så att Wilson-diskanten är dålig! Vi gör mättester i Stereophile,och jag gillar faktumet att jag skriver det jag skriver i blindo, jag får inte se mätningarna innan. Jag skriver det jag skriver och jag försöker vara specifik om det jag hör. Jag skrev att diskanten var lite het, lite framåt, och mycket riktigt stämde det med mätningarna. Och det är helt okej, det gjordes val och avvägningar för att få högtalaren att låta som den låter. Jag tycker att deras nya modell, Q3, är en bättre högtalare!

Gör du?
Det är min åsikt. Jag var inte ensam om den, andra kom till samma slutsats. Den är billigare och därmed mycket mer prisvärd, och den är en mycket effektivare högtalare så den tycks “andas” bättre.

Såvida man inte har supermuskelförstärkare.
Men även då! Jag har en supermuskelförstärkare. Musical Fidelity Titan. Precis. Den där rackaren kan driva vad som helst, den kan driva en lastbil. En mer effektiv högtalare verkar bara... Som med horn—en hornhögtalare med 12W bara exploderar. Så jag tror Q3:orna är en bättre högtalare över lag. Den kan inte fylla lika stora rum som Q5 men om man ser till vad de flesta sitter i för rum så klarar de sig lika bra som Q5, och den är billigare och jag tycker den låter bättre.

Nu när vi kan spela 24 bit / 192kHz digitalt, finns det en poäng med att köpa vinyl? För hur många inspelningar är analoga hela vägen egentligen?
Det där är en väldigt bra poäng. Först så är det detta som vinyl tillför, vad det nu är. Jag har haft folk nere i källaren och vi har spelat Raising Sand, som nedladdad 96/24, från min Sooloos och vinylen som är gjord från samma 96/24 digitalmaster. Efteråt frågar jag “Okej, vilket tycker du bäst om?” Alla gillar skivan mer, av någon anledning.



Men kan inte den färgningen, eller vad det nu är som händer i överföringen som bidrar positivt till njutningen, åstadkommas på andra sätt som att man spelar digitalt men genom en rörförstärkare eller vissa sorters kablar?
Jag tror inte det. Det finns också frågan kring konvertering av filen i ditt system kontra hur konverteringen gjordes i studion när de skapade vinylen. Det finns många variabler. Många skivor görs inte från analoga inspelningar, utan görs från digitalt. Om det är en 96/24-fil som konverterats till vinyl med en riktigt bra D/A-omvandlare i studion som är bättre än din D/A-omvandlare hemma så kan den låta bättre. Jag gillar ju formatet också, formatet av en skiva.

Som de större omslagen, att hålla dem, läsa texter och information, det fysiska handhavandet av mediet.
Exakt.

Även om de aspekterna bidrar till njutningen, är de inte en distraktion från den rena musikupplevelsen? Är inte serverbaserad lyssning den mest renodlade formen av musiklyssning?
Första gången jag lyssnar på en skiva, när jag ska ta till mig den, så läser jag texterna och all annan information för att få hela paketet av vad artisten försöker förmedla till mig, vilket är delvis visuellt och delvis känselbaserat. Om artisten säger “Jag vill att omslaget ska vara dubbelvikt och ha reliefprägling, jag vill ha ett häfte innuti med bilder från inspelningen” eller vad som helst, så är det del av en totalupplevelse som jag vill ta in. Nästa gången jag lägger på samma skiva så lyssnar jag bara, vilket är en annan grej. Men all musik borde inte ges ut på vinyl, det finns helt klart en del överflödiga skivor.

Finns det någon prisnivå där du känner att analogt ger mer valuta för pengarna än digitalt? Eller är det alla prisnivåer?
De är olika, och jag tror inte priset spelar någon roll. Det är något som händer med en skiva som en Pro-ject Debut III eller en Rega P1 kan förmedla till dig, men som ingen digitalkälla klarar av. Och vad det är, för mig, är detta: Du vet hur vissa är så allergiska att de skulle dö om de åt jordnötssmör? Jag kan äta det hela dagen och det smakar bara gott. Men jag kollar inte på någon som säger “jag kan inte äta det för då dör jag” och säger “Skitsnack, jag äter jordnötssmör och inget händer så du måste vara från vettet”. Jag tror att vissa människor är mer känsliga mot någon sorts högfrekvent svängning, precis som det finns vissa som tydligen är väldigt känsliga mot radiofrekvensstörningar och elektromagnetisk strålning från wifi. Jag kan spela riktigt välljudande CD-skivor eller 96/24-filer och det är verkligen bra och jag uppnår en viss nivå av njutning. Men när jag lägger på en vinyl så helt plötsligt, all den här spänningen bara...

Axlarna sjunker några centimeter?
Exakt! Det är en avslappning, en sorts tystnad som uppstår. Men om du mäter vinyl så är brusnivån MYCKET högre! Sett till mätningar är vinyl löjligt, men det är tystare i någon annan dimension som inte mäts. Om du inte mäter något som är där så ser du det inte.

Ja då mäter man inte rätt sak.
När man spelar CD för de som aldrig hört vinyl och sen lägger på en LP så kan man se det på dem. Det där är en aspekt som jag inte tror har lösts och jag tror aldrig det kommer lösas. Jag kan inte tänka mig att ha en ljudanläggning som är helt digital. Jag skulle inte sätta mig och lyssna på den.

Inte ens med dCS Scarlatti?
Jag tror det som skulle hända är att jag över tid skulle driva iväg från lyssnandet, även med den. Jag hör detta från folk hela tiden: “Har du en stereo?”—”Ja, jag gjorde mig av med all vinyl, jag har CD nu.” “Sitter du och lyssnar som du brukade?” “Lustigt att du frågar. Jag brukade sitta och lyssna och lyssna på mina skivor, men vet du, jag har inte tid längre.” Näe, det är inte att du inte har tid, det är att det inte lockar dig och belönar dig på ett sätt som gör att du tar dig tid. Det är många som kommer och hälsar på som hade vinyl förut men som inte hört sådant på 20 år, och när jag lägger på en skiva utbrister de “DET är ljudet! Jag minns det där ljudet! Förut hade jag det där ljudet!” Det är vad det handlar om för mig.

Jag har inte hört en komplett dCS Scarlatti-rigg, men jag antar att den ändå gör ett rätt hyggligt jobb?
Ja.

Det bör den ju, för de pengarna.
Ja det är bäst det!

Har du hört grejerna från Weiss?
Nej. Men jag skulle vilja! Den senaste Rolling Stones-boxen, vinylversionen, är gjord med hans utrustning. De gav ut vinylerna 2002, där de konverterat DSD-mastern till PCM för att göra vinylen, och de skivorna lät rätt hyggligt. Inte lika bra som originalen, men ganska bra. För den nya versionen använde de Weiss Saracon för konverteringen mellan DSD och PCM, och de skivorna låter på många sätt bättre än originalen.

En sak med vinyllyssning jämfört med serverbaserad lyssning, som uppenbarligen blivit en stor grej nu, är det oundvikliga avbrottet efter 10-30 minuter när man måste vända på skivan eller plocka fram nästa. Känner du aldrig att det är enklare att bara sitta och sjunka in djupt i musiken om du kan låta den bara fortsätta?
Nej. När jag är inne i det, som jag blir i sent på nätterna, och jag spelar en 45-varvs LP som inte har så mycket speltid per sida och den tar slut, tänker jag bara att jag måste ha mer. Det blir robotlikt: Trycka på motorknappen, trycka på vakuumknappen, ny skiva, sitta ner igen. Det är som om allt det där inte ens existerade. Att sitta genom en hel CD faller mig inte in. Men även om jag skulle göra det, så är det detta med att öppna nästa jewel box... det ger mig ingenting. Med servern kan jag sitta där med min iphone och Sooloos-appen. Men det jag gillar att göra då är att bara köra olika låtar, att leka DJ. Om jag vill hålla på så, väljer jag servern. Om jag testar högtalare så använder jag CD för att komma igång och det är väldigt användbart att ha all musik på servern.

Ser du digitalkällorna som mer användbara i ditt professionella recensionsarbete än för privat lyssning?
För bakgrundslyssning finns det inget som slår en server. Om jag städar rummet, gör kontorarbete eller vad som helst så är den jättebra att ha. Som recensionsverktyg är den fantastisk.

I din privata lyssning, hur skulle du säga att fördelningen är mellan analoga och digitala källor?
95/5, 90/10. Om ett stycke musik bara finns i digitalt format och jag gillar musiken så lyssnar jag så. Jag älskar verkligen David Cheskys "Violin and Flute Concertos", Det är ett enastående stycke musik och otroligt välinspelat och finns bara på SACD. När jag vill lyssna på den så måste jag uppenbarligen spela den digitalt. Jag säger inte “Den är på ett digitalt format—jag gillar musiken men kan inte lyssna på den.”

Vi är ju här för musiken, inte för formaten.
Det stämmer, det handlar om musiken. Det har jag alltid varit och kommer alltid vara. Men när CD först började slå igenom och mycket av min favoritmusik som jag var bekant med på vinyl kom på CD och jag lyssnade på den så var det olyssningsbart. Det var väldigt, väldigt upprörande. Men än värre var de som sa “Det låter suveränt! Det var hemskt på vinyl men nu låter det bra”.

Vi kom aldrig till någon slutsats om huruvida det finns en prisnivå där vinyl oundvikligen är bättre än CD.
Jag recenserade skivspelaren Avid Diva II SP. Den, för mig, konfigurerad och inställd rätt med en bra pickup, låter bättre än alla digitalkällor som någon någonsin konstruerat, i min erfarenhet... På den nivån. När man kommer upp emot $3000-$5000, korrekt inställt och på en bra bänk med en bra pickup och en bra phonoförstärkare... Det är klart, då spenderar man mer än $3000-$5000, men då kan man slå vad som helst skulle jag vilja påstå.

När man sätter ihop en anläggning, vilken del ger då störst valuta för pengarna? Vi har drivverket, tonarmen, pickupen, phonoförstärkaren, kablar...
Det som omvandlar signalen är alltid den största variabeln, vare sig det är högtalarna eller pickupen. Elektroniken är mindre variabler. Om man skaffar en tonarm som kan hantera en riktigt bra pickup så skulle jag hellre uppgradera pickup innan jag byter arm. Inte för att en bättre arm inte skulle göra skillnad, det gör den ju.

Själva drivverket då? Det finns så många varianter nu.
Jag föredrar oftast tunga, odämpade skivspelare på en bra hylla framför fjäderupphängda konstruktioner. Diva II SP har inga vanliga fjädrar, utan en sorts elastomerfjädring. Jag misstänker att om jag hade den stora Avid-spelaren med fjädring att jämföra med så skulle jag föredra den lilla.

Jag tror till och med du nämnde det i recensionen.
Ja, Conrad Mas blir förmodligen vansinnig över det. Men jag menar att när du sätter en fjäderupphängd spelare i rotation så börjar den gunga. Om den i stället står på ett rack som är fjädrat eller isolerat så har rotationen mycket mindre effekt. Det är min åsikt. Min erfarenhet har också varit att jag inte gillar akryltallrikar på skivspelare.

Vad menar du är nackdelarna?
Jag tycker det låter dött. Inte dött som i icke-resonant, utan att det verkar suga livet ur musiken. Det är min åsikt baserad på lyssning. Men om du ska recensera en skivspelare med akryltallrik, går du då in i det med inställningen “åh nej, inte en till med akryl”? Jag recenserade den stora Basis-spelaren, men hade inte formuerat den här åsikten lika starkt som jag har nu. Nu försöker jag hålla mig borta från skivspelare med akryltallrikar såvida det inte är på en prisnivå där det är befogat.

Är du inte intresserad av att bli motbevisad, att hitta undantaget från regeln?
Jo! Jag har sagt till A.J. Conti [från Basis]—Kom ner med en skivspelare så installerar vi den och lyssnar lite! Han har inte gjort det än men det kanske kommer. Jag vill verkligen höra hans tonarm också! Jag förstår att han är beskyddande, men vi kommer överens.

Vad är din favorit bland tonarmsteknikerna, och varierar det genom prisklasserna?
Vid det här laget och i min erfarenhet så är de så kallade tangentialarmarna inte värda besväret. De flesta spårar inte tangentialt till att börja med, och många av dem har nackdelar som är mycket allvarligare än de påstådda fördelar de har, plus att de är mer komplicerade. Folk tänker inte ens på nackdelarna. Jag skulle mycket hellre ha Kuzma 4-point som jag skriver om just nu och som jag kommer installera under seminarierna—och tack gode gud för att jag hade en hemma innan! Det sista jag önskar mig är att gå in i ett rum med ett par hundra främlingar och konfigurera en tonarm som jag inte vet något om. Orättvist! Jag skulle hellre ha en Kuzma 4-point än hans Airline alla dagar i veckan, och det beror på pumparna. Det finns allvarliga nackdelar med luftlagertekniken, i min mening.

Kan en tangentialarm göras “rätt”?
Den enda som jag anser är gjord så korrekt som det går är den på Rockport System III Sirius. Ett av problemen som luftlagrade armar har—jag vet att Bergmann-spelaren kan låta väldigt bra—är att jag inte tror det kan vara korrekt när du har en massa hål som blåser luft. Man skapar någon sorts svävare. Om du kollar på forskning om de hörbara effekterna av spårningsvinkelfel så är de minimala. Om en svängande arm är inställd korrekt så är spårningsfelen och distorsionen under tröskeln för vad som stör oss. Jag skrev det i min recension av Thales-armen. Den löser problemet, och jag skriver att drömmen för audiofiler som anser att detta problem är ett problem, har blivit verklighet med den här armen. Men det finns andra problem, det gör det alltid. En kille från Tyskland skrev “Fremer skriver detta men faktum är att det gör ingen skillnad, och här är beviset” och skickade mig forskning som visar—och jag tror det stämmer—att den distorsion som uppstår av en svängande arm inte är tillräckligt hög för att utgöra ett problem. Men jag skrev inte att så inte var fallet, jag skrev för de som anser... Det är en annan sak! Jag har köpt en svängande arm och den håller jag fast vid.

Även för svängande armar finns de olika lösningar, som enpunktsupphängda armar från till exempel VPI.
Allt hänger på hur de är utförda. VPI-armarna anser jag har lite problem med balansen. Graham-armen försöker lösa det med sin magnet, på ett uppfinningsrikt sätt. Hur stor effekt den ökade massan har vet jag inte. Jag äger en Graham, den är väldigt bra. Allt jag tänkte om Kuzma 4-point innan jag hörde den visade sig stämma när jag hörde den. Jag har inte satt den på Continuum-spelaren, utan på ett annat drivverk. Den armen kan verkligen... förändra spelplanen. Den är otrolig. Den effektiva längden är 11 tum men den ryms på utrymmet för en 9-tumsarm. Den har hög massa och löser det problem med lagermissljud som en arm med fasta lager har, och den löser både problemet med lagermissljud och stabilitet som en enpunktsupphängd arm har på ett genialiskt sätt. Så vad är svagheterna med den? Jag vet inte.

Stör det dig när du inte hittar några svagheter?
Nej för jag kommer aldrig skriva “Den är perfekt och löser alla problem”. Jag kommer skriva “det verkar som om...”. Jag förstår fortfarande inte hur det horisontella lagret fungerar, jag måste prata med honom om det. Jag gjorde lite inspelningar med en skivspelare jag recenserade och installerade sedan Kuzma-armen och samma pickup på den och när man hoppar mellan de två... Kuzman har den där bottensnärten, dynamiken, trycket, den rätta klarheten i toppen utan att bli utfrätt. Den fortsätter inte röra sig—den tar sig dit den ska och kommer tillbaka direkt. Den är fantastisk! Den är väldigt lik armen på Continuum-spelaren på så vis. Den kanske till och med är mer dynamisk än den armen, jag vet inte än. Den har lika låg färgning. Det finns en tysk recensent som menar att nyckeln till Continuum-spelaren inte är drivverket utan armen. Jag vet inte om jag håller med honom, men han hävdar det. Armen är så neutral och handskas så bra med resonans och energi, men det kan vara så att Kuzman gör ett ännu bättre jobb. Jag är inte säker än.

Du nämner att detta är en arm med relativt hög massa. Är inte pickuprecensioner luriga eftersom tonarmskompabilitet kan vara en så stor faktor?
Man kan räkna ut om det man testar är en bra matchning eller inte, och om inte så gör men inte den kombinationen. Jag sätter inte en Shure V15 på Kuzma-armen, det vet jag.

Men det verkar inte som om kompabilitetsproblematiken ges tillräcklig uppmärksamhet i pickuprecensioner. Vissa sätter bara pickupen på den arm de har och skriver hur det låter.
Om jag inte säger annat så är kombinationen kompatibel. Om det inte fungerar så säger jag det. Det finns en graf, och om du känner till och litar på siffrorna för pickupens komplians och massa samt armens effektiva massa så kan man addera dem och kolla i tabellen för att få fram var den vertikala och horisontella resonansen hamnar och då vet man om de är kompatibla. Men så finns det förstås en del recensenter som inte ens vet vad det där betyder!

Vissa tror att audiofiler lyssnar på ljud och inte på musik.
Det finns de som aldrig njuter av att lyssna på sin anläggning eftersom de bara hör vad som är fel med den. I bland när jag går till en fest är någon som känner igen mig och kommer fram och vill ställa frågor. Sedan börjar de prata om kablar, och 25 minuter senare pratar han fortfarande om kablar, gnuggandes sina händer med svettpärlor i pannan och är alldeles uppjagad. Alltså... kliv ner från kanten. För det första så är det inte särskilt viktigt. För det andra så kommer det där fortsätta resten av ditt liv om du tillåter det, för det spelar ingen roll vilken kabel eller pickup du skaffar, du kommer fortsätta vara på det där viset. Du ägnar dig åt ett sjukdomstillstånd, inte en njutbar hobby.

Å andra sidan—jag måste berätta det här—så lät min anläggning fantastiskt, jag hade bra kablar och någon kom förbi med den där Tara Labs Zero. Han sa inte vad det var och han visade den inte för mig, utan sa bara “du måste höra den här kabeln”. Jag sa att jag inte ville höra fler kablar, jag har tillräckligt många för att bygga en hängbro av dem! Men jag gav med mig och sa OK, jag låter dig testa. Först spelade jag en skiva jag känner till väl, som låter väldigt bra. Jag lade på Royal Gala Ballet på Decca. Det är en fantastisk skiva som alla som läser detta borde höra någon gång i sitt liv, även om de hatar klassisk musik. Den lät enastående. Så jag frågade “vad ska du göra som får det där att låta bättre?”. Jag sa att jag går in i andra rummet och jobbar lite vid datorn så får du byta kablar, och rör inte volymen! Han bytte kablar och rörde inget annat. Jag spelade skivan igen och bara... “Åh nej.” Det var inte bara bättre, det var löjligt mycket bättre. Allt man kan få ur en anläggning på den nivån var bättre.

Jag har bjudit ner personer som inte kan någonting om ljud för att lyssna på min anläggning och sedan testat att byta högtalarkablar. Det påstås inte göra någon skillnad och om du inte hör någon skillnad så är det lugnt, säg det bara! När jag byter till Monster Cable, av hygglig nivå, så hör de skillnaden och kan beskriva den.

Rupert Murdoch har en ny ipad-tidning, The Daily, och de kom för att intervjua mig. De skickade en musikskribent, inte en audiofil. Jag sa att jag gärna ställer upp, men att jag hoppas det inte blir ännu en vinklad artikel om en icke musikintresserad idiot med sin svindyra stereo som kunde anlita en symfoniorkester att spela för honom varje dag i en månad och ändå betala mindre. Om du skriver sånt är du en klyscha.

Så jag spelade sådant han kände till, inga hifi-skivor—Inget Patricia Barber, inget Eagles “Hell Freezes Over”, inte en enda audiofilskiva. Sen spelade vi Sleigh Bells. Det är en picture disc, det är ren distorsion och jag älskar det. Jag tog med den till CES på en CD som en rumstömmare, men folk kom in i rummet i stället. Jag tror att om Phil Spector gjorde musik i dag så skulle han låta som Sleigh Bells. Jag tycker det är genialiskt. Det visade sig att den här reportern var i studion tillsammans med killen som gjorde skivan! Så jag frågade hur det lät i jämförelse med vad han hörde i studion. Han sa att det lät bättre nu!

Jag testade även vinylavmagnetiseraren. Skivorna är av plast och ska inte gå att avmagnetisera. Men jag påstår att man kan höra det. Det fungerar inte på varje skiva, men det fungerar på de flesta. Jag spelade en skiva och lade den sedan i Furutech demagnetizer. Jag sa att om du inte hör någon skillnad så säg det bara. Jag spelade den igen, och hörde omedelbart att det fungerade på den här skivan, tydligt. Han svarade “Det kanske är mina primitiva öron,”—som för att ursäkta att han hör något—”men det låter defenitivt mer silkeslent och mjukt i toppen, inte lika kärvt”. Det är exakt vad det är! Jag sa att jag skulle älska om du skrev det i artikeln, men om du inte gör det så förstår jag, för du kommer få ta samma skit som jag måste stå ut med varje dag.

Han skulle förväntas kunna redogöra för vad som orsakat det han hör.
Först skulle de säga “du antydde för honom vad han skulle höra!” men det gjorde jag inte, jag sa ingenting. “Du ändrade volymen!”, “Du lurade honom!”—Jag gjorde inget av det där. Fotografen som var med är mitt vittne. Men så vad är det då? Jag tror det har att göra med materialet som gör skivorna svarta, någon sorts magnetisk förorening. Vad det än är så kommer det förklaras så småningom för det är defenitivt på riktigt.

Har du märkt någon skillnad mellan olika skivbolag eller skivpressningsfabriker? För om de har olika källor till råmaterialet så vore det en ledtråd.
Jag har inte undersökt det särskilt vetenskapligt. Den enda ledtråden jag har är att skivor som är transparenta eller inte innehåller svart färg aldrig någonsin påverkas. När man upplevt något sånt här säger man till sig själv “Vill jag verkligen skriva om det här? Törs jag öppna den här dörren?” För jag vet vad som kommer, men om jag inte skriver det så är jag en fegis.


Intervjun är uppdelad i tre delar
Del 1 - Livet som professionell audiofil
Del 2 - Digitalt mot analogt
Del 3 - Musik och lyssning

Intervjun publiceras även på highendforum.se och hififorum.nu.


Skriven av: Ola Björling

Publicerad: 2011-03-08
Uppdaterad: 2011-03-20