The B-52s – With the wild crowd (live)

Universitetsstaden Athens i Georgia är för mig känd för två saker – R.E.M och The B-52s. Ja vi pratar alltså om Pop/rockbanden R.E.M och The B-52s, som skördat stora framgångar världen över under många år. R.E.M splittrades men B-femtiotvåorna har fortsatt. Här ser vi dom i en lössläppt konsert inspelad 2011 på Alla hjärtans dag (Valentine's day) i hemstaden.

Jag upptäckte The B-52s under MTV's glansdagar. 1989 släpptes sjätte studioplattan Cosmic thing och singlarna Roam och Love Shack gjorde stor succe' på musikkanalen. Roam är en mycket snygg poplåt med fin stämsång av sångerskorna Kate Pierson och Cindy Wilson. Love Shack är en underbart glad popstänkare med ett svårslaget groove som gör att högerfoten automatiskt börjar stampa frenetiskt! Dessa två låtar gjorde bandet riktigt stora och man åkte på utsålda turnéer världen över.



The B-52 bildades under en blöt festkväll 1976, första skivan släpptes 1979. Gruppnamnet sägs vara slang för dom höga peruker som sångerskorna Cindy och Kate bar på scenen. Gruppen spelade som sagt popmusik, men med inslag av avantgarde, punk, knasighet och tokerier, gjorde man något helt eget. Bandets första hit och numera signatur, blev Rock Lobster, en knaspoplåt som även ni som tittar på Family Guy antagligen har hört. Senaste veckorna har vi i reklamen för serien sett Peter spela låten på akustisk gitarr inför en dansande hummer.

The B-52s skaffade sig snabbt ett rykte om att på scen vara ett partyband av sällan skådat slag. Gruppens konserter förvandlades till svettiga dansfester av den lojala publiken, som även klädde ut sig i dom mest tokiga utstyrslar. Karriären gick bättre och bättre fram till 1985 då gitarristen Ricky Wilson (bror till sångerskan Cindy) dog i sviterna av AIDS. Resten av gruppmedlemmarna sörjde naturligtvis sin vän, men lyckades på något underligt sätt färdigställa skivan Bouncing off the Satellites som var under inspelning när Ricky dog. Tyvärr floppade plattan och The B52s var mer eller mindre uträknade.



1989 var man dock tillbaka igen, starkare än någonsin skulle det visa sig. När Ricky Wilson dog, sadlade trummisen Keith Strickland om till gitarrist. Man plockade även in basisten Tracy Wormworth, keyboardisten Paul Gordon och trummisen Sterling Campbell. Som om inte detta vore nog, valde man att samarbeta med demonproducenterna Don Was och Nile Rodgers. Låtmaterialet var det starkaste på mycket länge och producentduon förvandlade plattan Cosmic Thing till en enorm succé. Man slipade bort dom värsta tokerierna och framhävde popen och dom gungande rytmerna istället. 1992 släpptes uppföljaren Good Stuff, men sedan dröjde det till 2008 innan nästa studioalbum Funplex såg dagens ljus.

Nog med bakgrundsfakta!

Konsertern inleds med uptemporökaren Pump, en positiv låt som får publiken på bästa humör. Visst ser man att medlemmarna numera är medelålders och har generösa midjemått, men man kan fortfarande bjuda sin publik på en svettig show. Dessutom ser man ut att faktiskt gilla det man gör, något som publiken känner av.

Låtar plockas från större delen av skivkatalogen där groovetunga nummer som tex. Mesopotamia avlöser knaspoplåten Private Idaho. Även om The B-52s numera har lugnat ner sig vad det gäller galna scenkläder, så har stora delar av publiken inte gjort det! Vi ser medelålders män och kvinnor i Pippi Långstrump peruker, rosa fuskpälsar, neonfärgade tofsar i håret och annat kul!?



Kul är i varje fall stenansiktet Fred Schneider, som på ett mycket fjolligt men underhållande sätt pratsjunger sina partier i The B-52s låtar. Freds sångstil är en viktig ingrediens i musiken och han är mycket populär.

Vad det gäller låtlistan så är jag inte odelat positiv. Det äldre låtmaterialet tilltalar mig inte speciellt mycket, det blir många gånger för knäppt! Jag är å andra sidan inget renodlat B-52s fan, utan gillar gruppen från plattan Cosmic Thing och framåt. Som väl är (för min del) så spelas flera riktigt bra låtar från senare delen av karriären och då blir det mycket bra!

Bilden

1.78:1 och 1080i presenteras bilden i. I det stora hela bjuds vi på ett snyggt och färgglatt bildarbete med djup svärta. Färger står ut på ett fint sätt och även djupet är bra. Det som drar ner bildbetyget är brus som ständigt är närvarande. Självklart är detta problem olika stort beroende på kvaliteten på utrustningen, men i mitt biorum syns det ganska tydligt och stör en del. Jag ser även problem med oroligheter i svärtan och färgblödningar.

Ljudet

Ljudproduktionen är väl genomtänkt och låter riktigt bra. Instrumenten är väl separerade och ligger på fina nivåer, detsamma gäller sångstämmor. Bas och bastrumma är djupa och tighta. Diskanten klingar fint vilket får sångstämmor och gitarrer att låta snyggt. Mitt enda klagomål gäller cymbaler och Hihat som ligger lite för lågt i volym. Slutligen surroundmixen som öppnar upp fint bakåt i rummet.

Låtlista.

01. Pump
02. Private Idaho
03. Mespotamia
04. Ultraviolet
05. Dancing Now
06. Give Me Back My Man
07. Funplex
08. Whammy Kiss
09. Deadbeat Club
10. Roam
11. 52 Girls
12. Party Out of Bounds
13. Love in the Year 3000
14. Cosmic Thing
15. Hot Corner
16. Love Shack
17. Wig
18. Strobe Light
19. Planet Claire
20. Rock Lobster

Produktion/Extramaterial

Extramaterialet består av en längre intervju med The B-52's. Visst är den intressant, men jag hade önskat mig betydligt mer.

Sammanfattning

The B-52s live är många gånger en riktigt kul och svängig upplevelse. Märk väl att jag inte är ett renodlat fan och har svårt för det äldre och mer knasiga låtmaterialet. Det har inte publiken som verkar älska gruppen och detta ger en härlig stämning i konsertarenan. Musiken framförs klanderfritt och medlemmarna ser ut att trivas på scenen. Gissa vilken låt som avslutar konserten?! Naturligtvis är det Rock Lobster.