Killing Them Softly

Pratig, långsam och utan riktning. Så skulle man kunna sammanfatta actiondramat Killing Them Softly. Utdragna dialogvändor är nämligen det som står i fokus i Andrew Dominiks berättelse om två män ute efter snabba pengar som rånar ett av maffian sanktionerat pokerparti. I kölvattnet efter den lyckosamma stöten går tjyvarna under jorden och maffian kallar in ”Säkerhetsexperten” Jackie Coogan (Brad Pitt) för att städa upp soppan.

Med i storyn finns även Ray Liotta och James Gandolfini i två mindre roller. Tyvärr är det här långt ifrån samma klass som Dominiks ”Mordet på Jesse James” från 2007. Filmen baseras löst på George V. Higgins bok Cogan's Trade från 1974 och miljöerna i filmen utspelar sig i ett ruffigt New Orleans anno 2008, efter Katrina och i ett USA som befinner sig i ekonomisk nedförslöpa, i filmen övertydligt poängterat av politiska referenser.



I övrigt är det som sagt en pratig gangsterfilm utan tydligt utstakat mål eller riktning. Ibland känns det helt enkelt som att handlingen tar siesta och karaktärerna pratar om helt irrelevanta saker i en kvart. De inflikade våldsexcesserna signalerar tydligt att namn som Guy Ritchie, Quentin Tarantino och Elmore Leonard agerat förebilder.

Men där dessa inspirationskällor oftast lyckas få till ett engagerat, cineastiskt driv och i Leonards fall, en intressant dialog, lyckas manusförfattarna här inte mer än att skapa realistiskt våld och en hård fasad. Ofta handlar dialogen om knark, sex, brudar, nämnda sidospår och om karaktärer som inte synts i filmen, som exempelvis den långa harangen där den inkallade lönnmördaren Mickey (James Gandolfini) för en monolog om relationen till sin fru (!).



Några humoristiska sekvenser lyser upp den mörka handlingen, men slutsatsen är ändå av en uddlös, segtuggad historia som inte riktigt vet vad den vill. Brad Pitt gör visserligen OK ifrån sig som den erfarne dödsängeln i maffians tjänst, den ende i gänget som verkar veta vad som behövs göras. Han ser häpnadsväckande fräsch och vital ut för sina 49 år och äger varje scen som han är med i. Även rollerna Russel (Ben Mendelsohn) och Frankie (Scoot McNairy) är bra, två hopplösa lågnivålirare som av olika skäl tar sig an maffians pengakista.

Det går sådär, den här gången har de verkligen valt fel killar att messa med. I övrigt är det rätt så svaga skådespelarprestationer. Gandolfinis alkade megatölp till hitman – inkallad för att hjälpa till med mordbeställningen - till exempel, spelar på klichéer och känns mest som en avdankad hejduk från egna långtradarserien Sopranos. Nej, vi hoppas att Dominiks nästa blir några strå vassare än det här spektaklet.

Bilden

En besvikelse. Filmfotot av Greig Fraser är grynigt och än värre suddigt och ur fokus emellanåt. Dessutom dyker det upp vad som verkar vara digitala artefakter också, i form av sk halos. Om dessa inslag är medvetna val för att skapa en skitig, ruffig känsla med vissa element i fokus och andra helt ur, är oklart. Jag upplever det som en väldigt ojämn bild, där vissa scener trots allt uppvisar OK närbildsdetalj, kontrast och svärta.

Ljudet

DTS-HD 5.1 Master Audio-spåret ger bra skjuts till dialogen och har en del diskreta atmosfärskapande surroundljud som regn, vindpustar och lågmäld dialog i bakgrunden. Även actionscenerna levereras med bra kraft i såväl mullrande bilmotorer och hårt pumpande eldvapen.

Produktion/Extramaterial

Några få bortklippta scener och en kort, intetsägande Behind the scenes med kommentarer från cast & crew är allt vi får.

Sammanfattning

Politisk kommentar eller maffiadrama? Brad Pitts och Andrew Dominiks sega historia Killing Me Softly verkar inte veta på vilket ben den ska stå. De utdragna dialogscenerna tillför inget till karaktärerna och det märkbart händelsefattiga storyn gör att man snabbt zoomar ut. En besvikelse.